TOPP 10: Joakim Sandström (Intuition told me)

J: Hej hej! Här kommer min tio i topp. Fick klura längre än väntat på den. Det var ju år då allt började lösas upp och bli digitalt. Allt blev svårare att greppa, årtal och skivnummer flöt ut i cyberrymden, filer kom och gick. Saker jag så här i efterhand trodde släpptes under den här perioden kanske kom ut först 2004 eller 2005, eller varför inte redan 1994 (hej, A Shrine)? Skönt att bland annat Friendly Noise började bringa lite ordning bland releaserna från och med 2003. Riktiga, kontextuellt ansvarsfulla skivor. Ni hatar säkert att jag sätter Broder Daniel överst, hur indie känns det liksom? Dolores under Virgins paraply, det kanske inte ens gills? De var bara så obegripligt viktiga 1995-1998, ja ännu längre egentligen, men framförallt under den perioden, då alla andra hatade dem. Here goes…:

1. BRODER DANIEL: Broder Daniel Forever (album, Dolores Recordings, 1998)
2. LARS BLEK: Tristess (cdr-ep, Garmonbozia, 2002)
3. THE RADIO DEPT.: Against The Tide (7”, Slottet, 2002)
4. YVONNE: Only Dancing (från Getting Out, Getting Anywhere, Beat That!, 1997)
5. BENT SPANNER/ARTY BANNER: Denial (7”, Deutsche Kaviar Records, 1998)
6. FLAWLESS FILIPPO: Sweet And Twenty (från Gnothi Seavton, samlingsalbum, Sound Epicure, 1997)
7. SAGOR & SWING: Vals på vingar (7”, Rocket Number Nine, 1999)
8. PLUXUS: Pacer (7”, Slowball, 1998)
9. ENDLESS SMILE: The Things I Wish I Said (cdr, 1998)
10. PC PHOBIA: PC Phobia (7”, Promenade Recordings, 1997)

Fast hatade ”alla” Broder Daniel under perioden? Jag trodde det var tvärtom.
J: Inte i mina kretsar! På Öland/i Kalmar var det en oerhört het potatis, ett ursinnigt för eller emot. Vi kanske var tre-fyra som var för. Den lokala rockrecensenten i Barometern var beyond dom-kan-inte-spela, det var pure hatred och stora kryss och minus i betyg. De var sämst. Många jag träffade då var rätt inne på amerikansk lofi och de kunde inte alls greppa det där med BD. De kanske var den tidens autencitetsrockister. Sen nere i Lund var det lite annorlunda, men det var först efter Fucking Åmål som alla plötsligt alltid hade älskat dem. Det var lite konstigt att förhålla sig till allt det där, men jag kunde aldrig riktigt släppa BD. Kände mig ändå tvungen att vara sann mot mig själv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: