Månadsarkiv: juni 2013

TOPP 10: Mattias Jonsson (Sound of music)

1. NY AKUSTIK: Ny Akustik (från ”Ny Akustik”, cd, Hypermusic, 1999)
2. THE CONCRETES: Vacation (från ”EP #1”, 10”, Concrete Records, 1998)
3. TESTBILD!: From Forgotten Power Station On The Moon (från ”All Songs Are Sad Songs”, samlings-cd, Make It Happen, 2001)
4. SAGOR & SWING: Vals på vingar (från 7″, Rocket Number Nine, 1999)
5. THE BEAR QUARTET: Human Enough (från ”Personality Crisis”, cd, A West Side Fabrication, 1998)
6. BOB HUND: Raketmaskinen (från ”Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!!”, cd, Silence, 1998)
7. DOKTOR KOSMOS: Borgarsvin (från ”Evas story”, cd, North Of No South, 2000)
8. KOMEDA: A Simple Formality (från ”What Makes It Go?”, cd, North Of No South, 1998)
9. PLUXUS: Moskvitch (från ”Pacer”, 7”, Slowball, 1998)
10. DIFFERNET: Sleeper (från ”Style telegraphique”, cd-r, International Byzantine Machines, 2002)

Man kan ju inte, med hedern i behåll, ta med sig själv på en sådan här topplista men som bubblare/extrakommentar vill jag ändå nämna ett par Umeå-relaterade saker som jag själv var inblandad i under den här tidsperioden.

Dels gjorde Puffin en sista skiva, ”In Red And Yellow”, som släpptes 1996. Jag minns att vi arbetade dag och natt för att få skivan så bra som möjligt. På många sätt var det en studioprodukt med många kreativa och tekniska lösningar inblandade. Mer hi-fi än lo-fi med facit i hand. Det är väl inget bortglömt mästerverk direkt. Men i varje fall bortglömt med flera toppar. Skivan liksom bara försvann när den släpptes. Sista spåret, ”Waterfall”, kan kanske ge en fingervisning om hur skivan låter, om någon är nyfiken: (man får ge det sju minuter av ens liv).

Dessutom finns det en outgiven Seashells-låt som jag inte hört på femton år, en Sagittarius-cover: ”The Keeper Of The Games”. Enligt en anteckning på DAT:en spelade vi in den 1998. Tror den skulle vara med i en Curt Boettcher-tribute av något slag. Men det rann ut i sanden, troligen av rättighetsskäl. Måste gräva fram vår cover, måste gräva fram den…

Annonser

TOPP 10: Monika Svensson aka Demonika


1. Doktor Kosmos – Cocktail (album, NONS, 1996)
2. Souls – Bird Fish Or Inbetween (album, Telegram, 1996)
3. Komeda – The Genius of Komeda (album, NONS, 1996)
4. Bob hund – Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! (album, Silence, 1998)
5. The Persuader – Stockholm (album, Svek, 1999)
6. Andreas Tilliander – Ljud (album, Mille Plateaux, 2001)
7. Fint Tillsammans – En världsomsegling (album, Silence, 2000)
8. Silverbullit – Citizen Bird (album, NONS, 2001)
9. Mazarine Street – Delirious (album, Dolores, 2001)
10. PST-Q – Natt klockan tolv på dagen (album, Border Music, 2002)

TOPP 10: Magnus Boman (Dilettante Productions)

1. NY AKUSTIK – Ny akustik (DL EP, Hypermusic, 1999)
2. BLOMSTERUNGE – Exhumering (LP, Helmut, 1987)
3. ICORO – Zoo (CD, Dilettante, 2002)
4. MONO – Vi tänker oss helt nya frisyrer (7″ EP, Dilettante, 1996)
5. HANS APPELQVIST – The Xiao Fang (10″ EP, Mjäll, 2001)
6. MEMBERS OF TINNITUS – 1-17 (7′” EP, iDEAL Recordings, 1999)
7. BOB HUND – Omslag: Martin Kann (LP, Silence, 1996)
8. MEMBERS OF TINNITUS – Tactics For Instant Music (LP, iDEAL Recordings, 2000)
9. POLIO – (kassettsingel, Gospel!, 1996)

En här onämnd etikett som var viktig för svensk musik i perioden är förstås Radio Khartoum, men den var ju inte särskilt svensk. Det finns gott om gömda mästerverk på demokassetter ifrån perioden, inte minst från Mono, Icoro och Fint Tillsammans, men det kändes lite väl internt att fira dessa, så de får samlas som nummer 10. Black metal och kängpunk (hej URU!) firade också triumfer men jag lämnade även dem vid vägkanten.
Peace and happiness, Magnus Boman.

S: Blomsterunge hade jag aldrig hört talas om, såg att den skivan är inspelad live på Kulturhuset, kul! Men, vad är kopplingen till 96–02-perioden, spelades ”Exhumering” in 1986 men släpptes långt senare?

M: Oj du har ju rätt! Ett decennium fel! Hinner jag göra om o göra rätt!?

S: Äsch, vi publicerar felet! Finns poänger med the mind playing tricks…

edvinmedvind

BONUS:
Intervju med Magnus Boman, om Dilettante Productions och Stockholm Archive Series, som ursprungligen publicerades i det andra numret av fanzinet Gospel!, december 1995. Det här är en förkortad version. I skrivande stund hade två singlar släppts – Bob hunds ”Edvin medvind” och The Backward Boys ”An elementary introduction to feedback” – och runt hörnet fanns debuter med Fint tillsammans, Mono, Landis Mackellar & The Diatribes, Icoro, The Absents och ännu fler skivor med Bob hund. Dilettante Productions i mitten av 1990-talet var visserligen en anakronism, men oj vad fel vi hade när vi trodde att vinylen var på väg bort för alltid, och oj vad bra Stockholm Archive Series-singlarna fortfarande låter…

Skivnålen knastrar igång skivan och första låten börjar. Ett jäkla oväsen; skärande, dissonanta gitarrer, trummor som löper amok, en bas som knappt hörs, för att sedan ta över allt, och ovanför, eller mitt i, och ibland någonstans långt där bak en skånsk röst som upprepar det magiska mantrat Edvin… medvind. Det är en 7”-singel med Bob hund som ursprungligen var en demo, inspelad 1992 innan de hade fått skivkontrakt med Silence. Drygt två år senare ges den ut av Dilettante Productions, i serien Stockholm Archive Series. En serie som är ett passionerat statement om en inställning till ljud och musik. Hur musik spelas in, hur den ges ut, hur man lyssnar på den. Magnus Boman som står bakom Dilettante Productions är tidigare mest känd för medverkan i stockholmsband som Oven & Stove, Instant Life och Tony Curtis.
– Ett band som Bob hund låter ju ofta jävligt illa på konserter i de flesta musikradiolyssnares öron. Men det är ju då som det blir som mest spännande tycker jag. Det är då det blir som mest dynamik i det, när man får fylla i själv. ”Oj, där försvann trummorna för de har skruvat upp gitarrerna så jävla högt”, liksom.
– Jag tror att nästan alla som köpte Bob hund-singeln gjorde det utan att ha lyssnat på den först. Och det är ingen som har klagat på ljudkvaliteten, för den ingår i upplevelsen på något vis. Det är så farligt att säga att ljudkvaliteten måst vara av en viss standard, att om man inte uppnår den standarden är det inte någon idé att ens tänka på att ge ut det.
Annan musik som Magnus menar har samma slags kvalitet som Bob hund är bland annat de tidiga skivorna med Chrome, Throbbing Gristle, Aztec Camera och TT Reuter.
– Man märker att det inte har varit något filter, de har bara gått in i studion och så har de haft en tekniker, och ibland en producent, som inte har lagt i sig alls, eller bara hjälpt dem att få fram det här. Då blir det ett väldigt kort steg mellan hur de verkligen vill låta, och hur det faktiskt blir på inspelningen.
Att Magnus tycker att vinyl är överlägset CD som format beror främst på två saker. Dels på ljudet, dels på att CD-singeln är ett vagt format. I samband med att CD-singeln utkonkurrerat sjutummaren har singeln som medium mest blivit en försmak, reklam för en kommande LP.
– En viktig sak med singlar är att de ska kunna stå för sig själva. Att både singeln och LP:n har den här konstverkskänslan, att det ligger arbete nerlagt, att de är artefakter på något vis, att de kommer att finnas kvar.
– Bob hunds senaste LP kom ju både på vinyl och CD och jag tycker vinylen låter bättre, för de jobbade verkligen med att den skulle låta bra. Så jag skulle rekommendera alla intresserade att köpa vinylen, den är 50 spänn billigare och låter 20% bättre.
Magnus avslutar med ett lakoniskt konstaterande:
– Men vinylen kommer ju att försvinna, det är inget snack om saken, tyvärr.
STEFAN ZACHRISSON