Kategoriarkiv: Mono

”SAMTIDIGT I ETT ANNAT RUM”

Namnet på denna nystartade blogg kommer från en låt med Mono från Stockholm, utgiven som 7″-EP:n Vi tänker oss helt nya frisyrer av Dilettante Productions 1996. Definitivt en av de mest säregna, och bästa, skivor som någonsin har släppts i det här landet. Jajamen. Bloggen kommer snarare ha en karaktär av lösa anteckningar, bilder, videor, listor och länkar än längre texter. Vi har även, genom Christian Pallin, tillgång till den förmodligen största samlingen flyers och affischer från perioden. Och ni som läser får väldigt gärna använda kommentarsfälten.

Det hela är tänkt att utmynna i en bok – på vårt förlag Bläck charm nostalgi vassa tänder – som uppmärksammar ”den bästa svenska musiken på de minsta skivetiketterna 1996–2002”, just såsom bloggens tagline utlovar. Förmodligen kommer vi på en bättre tematisk avgränsning så småningom. Bloggens innehåll är dock endast stoff och inspiration till boken, det är ingen ”blok”, sorry.

Årsavgränsningen är ganska godtycklig och kommer redas ut efterhand, pö om pö.  Men från ca 1996 menar vi – vagt inspirerade av Fredric Jameson – att man befann sig  i ett stadie av post-swindie och i slutet av 2002, ja då hände Christian Pallin-curerade festivalen Distro Grande på Kulturhuset i Stockholm, en passande slutpunkt för perioden (även om saker och ting, på olika sätt, så klart fortsatte därefter, men… just nu är det en annan historia).

1996–2002, som för oss känns nära och avlägset på samma gång, är även exakt lika länge som den period Simon Reynolds beskriver i sin bok Rip it up and start again, om den ursprungliga post-punken (1978–1984). En tes här – utifrån ett visst perspektiv – är att post-punken som estetiskt fenomen egentligen aldrig hände i det tidiga 1980-talets goth-Sverige, utan att 1996–2002 är den försenade inhemska varianten (denna försening rymmer även andra förseningar: försenad post-rock, försenad electronica, försenad indie-pop, osv. Saker ting gick lite långsammare på den här tiden, helt enkelt). 1996–2002 innebar mängder av subkulturell DIY-aktivitet, på en mängd olika håll, och det är en period utan enhetligt genre-namn.  På så sätt liknar det den lösa embryo-känslan hos den period som vår tidigare bok I hear a new world handlar om. Mycket startade här. En del lever vidare än idag.

Bland Monos medlemmar fanns inga mindre än Aron Etzler, numera partisekreterade i Vänsterpartiet, på sång, Anders Ericson (numera Bennysson), alias Enkilletill i Doktor Kosmos, på gitarr, och Vejde Gustavsson, sedermera Mazarine Street och tidskriften Sex, på trummor. Dessutom Lars Jensen (kom med strax efter Vi tänker oss…,) Mårten Nehrfors och Henrik Rydén. Vi tänker oss helt nya frisyrer var enda släppet med Mono, från ca 1997 bytte de namn till Ny akustik. Youtube-videon är uppladdad av abcderikvideorama, som även gör bloggen Inte vara trött.